龍的傳人 (long de chuan ren)

Jag var nyligen i Shanghai och föreläste om hållbarhetsfrågor i Kina för svenska företag och givetvis var ett besök på Expo 2010 inplanerat. Årets världsutställning är den största utställning som någonsin ordnats med en total yta på 5,28 kvadratkilometer och även den dyraste. För att bygga världsutställningen har den kinesiska staten flyttat på både människor, bostäder och en väl fungerande hamn. Mer än 70 miljoner besökare förväntas komma varav 95% kommer att vara kineser. Temat är ”Better life, better city” och har just hållbarhet (främst miljöfrågor) som tema. En fantastisk temapaviljong informerar på ett väldigt pedagogiskt och spännande sätt de utmaningar vi ställs inför men visar också på lösningar kring hur vi alla kan bidra. Jag hade också planerat att besöka den kinesiska paviljongen men det var bara att glömma. Tydligen är den så attraktiv att de delar ut biljetter tidigt på morgonen och även om du har en biljett så får du köa i åtminstone 3-4 timmar innan du kommer in genom dörren.

Nästan alla länder är representerade på Expo 2010 och Kinas paviljong är riktig kaxig med budskapet ”We’re back!” De mentala ärren efter opiumkriget, kolonisering och massvält är borta och jag fick upplevde en stark framtidstro bland de Shanghaibor jag träffade. Många vill att Kina åter ska få tillbaka statusen som världens mitt (i alla fall i kinesernas ögon).

Inför öppnandet av Expo 2010 har den kinesiska regeringen bokstavligen gjort en storstädning av Shanghai. Staden är ren, både från skräp på gatorna och från tiggare. Försäljare av piratkopior har också de rensats från gatorna. Samtidigt existerar shoppinggallerior med enbart piratkopior som lockar många turister.

När jag kom hem till Sverige reflekterade jag över att det inte har skrivits mer om Expo i de svenska medierna. Eller om besöket i Shanghai som kungen och Maud Olofsson tillsammans med en delegation av forskare och arkitekter gjorde i mitten på maj för att uppmärksamma den 60-åriga diplomatiska relationen mellan länderna. Varför är den svenska mediabilden av Kina oftast så negativ?

Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd i Kina. Landet står inför gigantiska miljöproblem och som bekant är mänskliga rättigheter och arbetsrätt något den kinesiska regering gärna talar tyst om. Och jag kan tro att alla människor som fick flytta på sig för att byggandet av världsutställningen skulle ske inte gjorde det av egen fri vilja. Men det händer saker, det poppar upp miljlöstäder och vart tionde hushåll har varmvatten som värms av solenergi. Det har stiftats många bra miljölagar i Kina och det har tillkommit flera nya arbetsrättslagar de sista två åren som ökar skyddet för de anställda. Tyvärr finns det mer att önska av implementeringen av lagarna. Fast som en representant för Mannheimer Swartling i Kina säger: ”Det tar tid, Sverige var inte heller så bra på miljö på 60-talet”. Intressant är att Kina har utsett Sverige som den enda officiella partnern i att hjälpa kinesiska företag att utveckla sitt CSR arbete.

Det jag hoppas på är att svensk media i framtiden kan lyfta fram även det positiva som händer i Kina och ge svenskarna en mer balanserad bild av landet. Vi behöver fler Ola Wong (krönikör på Svenska Dagbladet och författare till ett flertal böcker om Kina).

Förutom gigantiska miljöproblem behöver Kina även aktivt arbeta för att lösa många andra problem: minska fattigdomen, riskerna med den ökade socio-ekonomiska klyftorna, analfabetism för att nämna några, en utmaning som är komplex och mångfacetterad. Men jag tror att det går att få till en förändring, bara vi är tålmodiga och stöttar och inte enbart kritiserar allt som inte har gjorts. Som bekant fungerar morot bättre än piska.

Inte minst, kineser är ett stolt folk som vill att landet återigen ska glänsa. Rubriken är ett välkänt kinesiskt uttryck om den stolthet som kineser känner över att vara drakens ättlingar. Läs om draken i den kinesiska mytologin så förstår ni vad jag menar.